Magiska aftnar

16 maj 2009 at 0:03 (Mitt liv i Japan)

De senaste veckorna har jag upplevt några av de mest magiska aftnar i mitt liv…

Den första inträffade av en ren slump. Jag och ett par kompisar var på väg hem efter en middag ute. Vi cyklade förbi en helgedom och såg att den var upplyst trots att det var sent på kvällen, vi bestämde oss för att stanna till och titta. När vi närmade oss informationsskylten började jag fundera på vad för ställe det skulle kunna vara och kom att tänka på en trädgård som min lärare pratat om tidigare samma dag, som jag trodde skulle ligga i närheten. Efter vi kämpat en stund med de japanska tecknen kom vi fram till att det mycket riktigt var den trädgård som hon pratat om. Trädgården heter Shinsen en och anlades när Kyoto grundades år 794 e.Kr. och är tillsammans med templet To ji det enda av den ursprungliga staden som finns kvar. Eftersom min lärare talat mycket om trädgården kunde jag ge mina vänner en spontan guidad tur. Ibland kan jag inte låta bli att tro lite på ödet…

Shinsen en var kejsaren Kanmus favoritträdgård (kejsaren som grundade Kyoto). Kyoto grundades på platsen efter Feng shuis regler. Från bergen i öst, väst och norr och från floden i söder strömmar energi från de fyra gudarna – ormen, den vita tigern, fågeln Fenix och den blåa draken. Där de fyra energierna möts lade kejsaren sitt palats och byggde staden runt om. Idag finns det ursprungliga palatset inte längre kvar, istället  ligger där en av Kyotos livligaste korsningar – Senbon-Marutamachi – fortfarande stadens mest energiska plats. När Kyoto grundades fanns det bara två tempel i staden, för att inte religionen skulle få för starkt inflytande, det var det östliga och västliga templet som låg på var sin sida om porten in till staden. De skyddade energierna från gudarna från att lämna staden. Trädgården Shinsen en hade samma funktion. När energin från den blå draken från bergen i väst flöt ner mot Kyoto så passerade den just den trädgården och där stannade draken för att dricka ur dammen, utan vattnet skulle drakens energi bara fortsätta och försvinna iväg från Kyoto.

Inte nog med att vi av en slump cyklade förbi denna intressanta plats, den var även upplyst med massor av lampor eftersom det var just den vackraste tiden på året i trädgården – när alla azaleorna stod i full blom! Runt alla gångar och längst kanten av dammen dingnade buskarna med stora, vackra blommor i alla nyanser av rosa, lila och vitt. Lamporna fick dom att perfekt speglas i den glasklara dammen. Det var varmt och skönt i luften, ett litet vattenfall porlade och månen sken över trädgården. Magiskt…

Den andra magiska aftonen var av ett helt annat slag, men inte desta mindre magisk. Det hela började med en litet kryptisk order. ”Imorgon är du upptagen hela kvällen, klä dig formellt och möt mig vid sex”. Spännande… jag älskar överraskningar. Min vän Jon och jag tog tåget in till centrala Kyoto, jag hade fortfarande inte en aning om vart vi skulle. På stationen smögs en papperslapp ner i min hand: Kyoto Tower Special Invitation. När jag för första gången såg Kyoto Tower hade vi pratat om att det låg en restaurang där uppe, det måste vara fantastiskt mysigt att äta där, och det var just vad vi skulle göra! Först åkte vi upp i utsiktstornet och tittade på utsikten. Det var en riktigt häftig utsikt över hela Kyoto, man kunde se flera upplysta tempel och pagodor sticka upp här och var bland alla moderna höghus, livliga gator och lysande skyltar i alla färger. Det fanns massor helt galet bra kikare där uppe så det gick att se rakt in genom folks fönster, vi kunde se hur de åt middag, gick och lade sig och stod och pratade. Därefter åkte vi ner ett snäpp till restaurangen, det var en riktigt lyxig restaurang och mycket riktigt kunde vi få ett bord vid fönstret. Vi hade en spektakulär utsikt ner över Kyoto Station som är av en vacker intressant design. Maten var suverän och kvällen var mycket trevlig.

Den tredje magiska aftonen var av en mer spirituell natur. Jag och min vän Steffani bestämde oss lite spontant för att besöka ”The full moon festival” som skulle ta plats i ett templet Kurama strax utanför Kyoto. Vi hade inte gjort så mycket efterforskningar innan utan åkte dit på vinst eller förlust. När tåget började närma sig slutstationen blev vi lite oroliga, det var mycket folk på tåget med alla hade mycket kläder på sig och fulla ryggsäckar trots att det var en av de hittills varmaste dagarna. Vi hade läst att festivalen skulle sluta sent men hade inte tänkt så mycket mer på det. Tåget slingrade högre och högre upp och snart var vi mitt uppe bland bergen som omger Kyoto och såg massor vackra vilt växande blåregn genom fönstren. När vi äntligen var framme förstod vi de andra passagerarnas klädval, vi var högt uppe i bergen och det var mycket kyligare än i Kyoto. Vi gick in i en souveniraffär och fick en karta över området. Det visade sig att templet vi skulle till låg halvägs upp för ett berg och att man antingen kunde vandra dit eller ta en bergbana. Vi beslutade oss för att vandra eftersom vi hade gott om tid, det skulle även göra oss lite varmare. Vandringen upp gick längst en slingrig väg och massa trappor kantade med stenlyktor och för varje avsats högre vi kom desto tjusigare var utsikten.

När vi äntligen kommit upp till templet möttes vi av en stor folksamling som alla satt och väntade på gården framför templet som vette ut mot den tjusiga utsikten över bergen. Alla hade köpt varsitt ljus, det gjorde även vi och fick då ett program och en beskrivning av festivalen. Den första delen skulle börja vid sju-tiden och sen skulle festivalen pågå i olika etapper ända fram till morgonkvisten! Vi bestämde oss för att bara se den första delen av festivalen.

Festivalen började med att en procession klev upp i templet som var öppet mot besökarna, det bestod av munkar från olika delar sydöstra Asien, Shintoistiska prästinnor och en del andra vackert klädda kvinnor och män. Sist klev den äldsta och minsta munk jag någonsin skådat. När alla kommit på plats började en ensam flöjt spela och en av munkarna började tända mängder av ljus inne i templet just som skymningen föll. Efter detta följde ritualer där offergåvor lämnades fram och munkarna mässade sutran med vackert stigande och fallande röster. Mitt under ritualens gång hördes en flämtning genom folkmassan och alla vände unisont sina huvuden från templet och mot utsikten över bergen. Fullmånen hade precis stigit över horisonten, den var enorm och alldeles orange lysande klar. Det kändes som en elektricitet skapades i luften och alla runt omkring drogs med i den magiska stämningen.

Efter en stund följde en beskrivning av ritualen, både på japanska och engelska. De beskrev att just vid fullmånen i maj så skulle allas böner bli besannade, därför hölls denna ritual för att vi tillsammans ska be för en bättre värld. Tillsammans kommer våra böner att bli starka och höras. Efter detta började återigen den ensamma flöjten spela och prästinnorna hämtade ljus som de tände från ljusen inne i templet, de bar ljusen ut mot åtta munkar som stod nere på en tom yta i mitten av folkmassan och tände munkarnas ljus, de i sin tur tände ljusen hos människorna som stod närmast i en cirkel runt omkring. Dessa personer vände sig sedan om och tände ljusen hos personen som stod bakom, och så spred sig sakta ljuset genom folkmassan tills alla besökarna hade ett tänt ljus i handen som lyste upp deras ansikten. Efter detta började bönen. De allra flesta bland besökarna kunde bönen som steg och föll mellan extas och tysta viskningar. Alla höll upp sina ljus över huvudet och bad tillsammans för en bättre värld, där alla människor bryr sig om varandra och respekterar varandra.

Trots att jag inte är religiös kände jag att en sådan stark och omtänksam bön som bes tillsammans av så många människor borde bli hörd och besannas av någon. Oftast har jag en mycket pessimistisk syn på mänskligheten och vår framtid, men ibland när jag har fått uppleva människors godhet, genom kärlek, omtänksamhet eller lycka, så känner jag att allt ändå inte är så förtvivlat hopplöst. Det finns så otroligt mycket godhet i vår värld, och trots att vår ondska oftast överskuggar det goda får vi aldrig glömma bort att den trots allt finns där.

Steffani och jag gick saktna ner för berget. Alla lyktor var nu tända längst vägen ner och allt var tyst och fridfullt. Vi tog med oss vårt ljus och nu står det på mitt skrivbord och får mig att minnas människans godhet.

Fler bilder finns i mina facebook-album:

Shinsen en

Kyoto Tower

Full moon festival

Annonser

Direktlänk Kommentera

Shopping!

26 april 2009 at 0:10 (Mitt liv i Japan)

Det har varit en rätt så tråkig vecka, regnat nästan varje dag och jag har haft en massa läxor… Men några ljusglimtar var i söndags när jag och några kompisar åt choklad-fondue och tittade på Miyazaki-filmer. Jag har även lyckats hitta en massa fantastiska restauranger med japansk och koreansk mat.

Idag har jag shoppat hela dagen. Först besökte vi en flea market där jag lyckades hitta en second hand yukata – det är en enklare och somrigare variant av kimono, för bara 300 yen (25 kronor)! Sen förberedde vi oss för regnsäsongen genom att köpa gummistövlar och paraplyer. Efter det åkte vi ner till centrala Kyoto och fortsatte shoppingen men nya skor, mobiltelefon och en massa klassisk japansk skönlitteratur. Jag läser en kurs där vi ska läsa skönlitteratur som utspelar sig i Kyoto, det ska bli så spännande att läsa dessa böcker.

Direktlänk Kommentera

Tempel med Steffani

19 april 2009 at 15:32 (Mitt liv i Japan)

Förra helgen tog min vän Steffani med mig för att besöka två tempel, Shinnyo-do och Kodaiji. Steffani pluggar japansk och kinesisk konst och kunde därmed berätta en massa intressant om templen, buddhismen och konsten. I Shinnyo-do upplevde jag min första te-ceremoni. Skymd av lummiga träd låg det ett litet te-hus i trädgården runt templet. När vi kom dit fick vi ett eget litet rum med tatami-mattor och vackra målningar. Kvinnorna som serverade var kimono-klädda och tassade runt med små tysta steg. De rörde sig graciöst och varje gest var en väl intränad del av ceremonin. En kvinna satt tyst utanför rummet skymd av pappersväggarna, jag skymtade bara hennes händer när hon stillsamt tog emot de tomma skålarna. En annan äldre kvinna satt  mest stilla och serverade oss medan en tredje kvinna tillredde teet. Hon gjorde allt som en stilla liten dans genom att placera alla skålar perfekt och hälla upp på ett särskilt sätt. Jag upplevde te-ceremonin som ett skådespel, ett litet konstverk, och kände mig uppmärksammad och uppassad. Pappersväggarna var frånskjutna så vi kunde njuta av den vackra trädgården runt omkring. Vi satt och drack vårt te med en stilla vind smekandes nacken och ett ljuvligt porlande från bäcken utanför och fåglarnas glada kvittrande. Templet var nästan tomt och ingen störde friden. När vi lämnade tehuset stod de serverande kvinnorna uppradade och bugade farväl. Jag blev lätt förvånat när jag insåg att nästan tio kvinnor hade befunnit sig i det lilla te-huset och serverat, jag hade knappt hört eller sett någon av dom.

Det andra templet vi besökte var Kodaiji, vi kom dit när mörkret fallit för att se templets ”light-up”. Under Sakura-säsongen lyser de upp många tempel på kvällarna. Jag har gjort ett facebook-album med fler bilder och beskrivningar av denna light-up:

Länk till facebook-albumet

Templet var helt fullt av människor som tittade på trådgården, de flesta var japaner. Staffani och jag noterade att de allra flesta gick i snabb takt genom den förevisade rutten och inte stannade upp för att njuta av den upplysta trädgården på samma sätt som vi gjorde. Detta förvånade oss eftersom vi emellanåt fann oss själva stå som fastfrusna med öppen mun och bara andaktsfullt stirra på skönheten omkring oss. Varför njöt inte japanerna av denna skönhet på samma sätt som vi gjorde? Varför besökte de denna plats alls om de inte var intresserade? Att besöka light-ups är en tradition i Kyoto som de flesta gör. Vi funderade över att det nog kan vara så med traditioner ibland, det är något som man ska göra varje år men det var länge sedan man blev förundrad över det och ännu längre sedan man funderade på varför man faktiskt gör det.  Jag kan ofta känna det samma med våra svenska traditioner, som t.ex. julen eller Valborgsfirande. Jag och en annan svensk tjej som är här berättade lite om svenska traditioner för några andra utbytesstudenter och kom fram till att de flesta svenska traditioner går ut på att supa… Självklart har vi roligt också men funderar vi någonsin kring varför vi gör som vi gör? Är det kanske det traditioner är till för: att oreflekterat upprepa samma sak om och om igen?

Direktlänk Kommentera

Japansk kärlek och romantik

19 april 2009 at 13:49 (Japansk kultur)

Den senaste veckan har jag försökt luska lite kring hur det här med kärlek och relationer fungerar i Japan. Den mest intressanta diskussionen hade jag med min vän Steffani som berättade om en konversation hon haft med en ung japansk kille. Hon berättade det här:

”Han frågade mig varför jag inte har någon pojkvän, han tyckte att jag verkligen borde kunna träffa någon när man är utbytesstudent och träffar så mycket nya människor hela tiden. Jag kontrade med att svara att japanska män inte är intresserade av västerländska kvinnor, det är ofta lätt för västerländska killar att träffa en japansk tjej när de kommer hit, men varför är det så svårt för oss tjejer? Han svarade att det handlade om en skam som fortfarande finns kvar hos japanska män. Det är en skam efter andra världskriget, som unga japanska män fortfarande känner, över att de förlorade kriget. Det gör att de känner sig underlägsna och skrämda av västerländska kvinnor. Jag har ingen aning om det han sade stämmer, jag tror att det kan finnas fler bidragande orsaker. Japanska kvinnor får ända sedan födseln lära sig att vara undergivna, lydiga och fogliga. De ska ha liten egen vilja, vara männen tillags, tysta och försiktiga. I jämförelse med de japanska kvinnorna framstår vi västerländska kvinnor som stora, burdusa och dominerande klunsar, varför skulle de bli intresserade av oss när de istället kan få en tassande, kimono-klädd japanska?”

Kyoto är en av de mest romantiska städerna jag någonsin sett, särskilt nu under körsbärsblomningen. Men ändock är det ytterst sällan man ser någon romantik ute i det offentliga. Ingen här håller hand, pussas, kysser varandra eller håller om varandra. Japaner gör inte så. Men om man tittar lite närmare kan man få några skymtar av den japanska romantiken. Ett par hånglade öppet på ett dansgolv i en klubb och en annan utbytesstudent råkade få se en skymt av ett par som kysstes i en mörk gränd. När vi berättade detta för en av de japanska studenterna här blev hon uppriktigt chockade och hävdade bestämt att vi måste ha sett fel.

Jag har mycket svårt att anpassa mig till detta. Som många säkert vet är jag en extremt fysisk person, om jag umgås med någon jag gillar är det konstant handhållning som gäller och mycket hålla om och sitta i knät och gärna en puss då och då. Det är så jag är och jag älskar att vara så, fysisk beröring gör mig lycklig! De första veckorna här var nästan outhärdliga, för första gången på ungefär fyra år var jag helt utan fysisk beröring. Inte ens en kram från någon kompis! I Sverige är jag så van vid att vi hela tiden kramas och håller om varandra, här verkade det vara förbjudet, att ens komma i närheten av någon annans personliga sfär kändes tabu. Då ställs jag inför tre val som är oerhört svåra att välja mellan:

1. Anpassa mig till kulturen och inte vara fysisk och därmed må dåligt och känna mig tom och fattig.

2. Försöka ändra japanerna till att tycka det är accepterat att vara fysisk med varandra.

3. Vara fysisk med andra och strunta i att det inte är accepterat.

Till en början valde jag den första vägen men nu har jag nog börjat luta mer åt alternativ 3. Jag och en annan svensk tjej har infört den svenska hej- och hej då-kramen i vänskapskretsen och jag håller hand och pussas offentligt. Men tro mig, japanerna gillar det generellt inte. Det är nog något mer accepterat eftersom jag är ”gaijin” (utlänning) men man får ändå mycket elaka blickar. Jag har bestämt mig för att inte bry mig, det är inte värt att ge upp den fysisk beröringen för det skulle göra mitt liv alldeles för tomt.

Direktlänk 3 kommentarer

Mina första kurser

07 april 2009 at 22:51 (Mitt liv i Japan)

Min första riktiga skoldag var både bra och dålig. Den här första kommer jag gå till alla kurser jag kan och sedan välja sex eller sju av dom som verkar mest intressanta. Jag var på två lektioner i två olika kurser. Den första hette ”Society and Citizenry” och verkar mycket spännande. Den går i princip ut på att vi ska göra ett projekt där vi söker upp ett problem i samhället, reflekterar kring det och försöker komma med en lösning, exempelvis funktionshindrades rättigheter eller hemlösa. Jag hoppas på att kunna undersöka homosexuellas rättigheter i Japan, det hade varit mycket intressant och något som jag brinner för. Den andra kurser var i princip på högstadienivå och nästan pinsam, förhoppningsvis behöver jag inte läsa den.

Imorgon är det körsbärsblomningens höjdpunkt, det märks verkligen. Det är helt vitt överallt och när det kommer en vindpust flyger det vita löv överallt. Jag kan inte låta bli att ta miljontals bilder, de kommer läggas upp på facebook. Jag är särskilt förtjust i motivet sakura och månsken, men tyvärr är min kamera inte tillräckligt bra för att få så fina bilder… 😦

Min vän Jon från USA tog med mig till en traditionell japansk restaurang med mat särskilt från Kansai (Kyoto-, Osaka-, Kobe-området). Det såg ut lite som en pizza men bestod av några av mina favoritingredienser: pannkaka, bacon och majonnäs ovanpå. Det var även kål i pannkakan och en god söt sås ovanpå.

Nu har jag även köpt mig en cykel som jag trampar runt på. Kyoto är en perfekt stad för att cykla i, man kan ta sig fram i princip över hela staden på cykel. Med min cykel har jag tagit mig till templen Ryoanji och Myonjinji och till en kulle/berg som jag klättrade upp på och tittade på utsikten från.

Direktlänk Kommentera

De olyckligaste i världen?

05 april 2009 at 11:51 (Japansk kultur)

Efter att ha pratat med en del japaner och hört mycket berättas om japaners liv funderar jag på om inte japaner måste vara de olyckligaste människorna på jorden. Jag pratade nyss med en av de japanska studenterna som bor här, han berättade att han studerar juridik men att han mycket hellre skulle läsa internationella relationer. Men hans pappa säger att han ska studera juridik, så därför gör han det. Jag frågade:

”What will happen if you do it anyway?”

”No, no,” svarade han bara och skakade på huvudet med en lite sorgsen min.

”Trouble?”

”Yes, yes… trouble.”

Så japaner utbildar sig till det som deras föräldrar säger åt dom att göra, sen kommer dom troligtvis jobba med det under i alla fall större delen av sitt liv…

Det sägs att en av anledningarna till att japanska företag är så framgångsrika är för att de allra flesta japaner jobbar oerhört hårt med massor av övertid, de jobbar i princip hela tiden. Jag har även hört att en av anledningarna till det är så vanligt att japaner tar livet av sig är för att de identifierar sig helt och hållet med sina jobb, det är hela deras liv. När de sedan pensionerar sig, får sparken eller firman går omkull så har de inte längre något att leva för. Detta skulle innebära att de inte jobbar med det som de skulle välja i första hand men ändå är arbetet hela deras identitet. Med den logiken skulle man kunna tro att japaner måste vara de olyckligaste människorna på jorden.

Men… då ser jag på det med mina individualistiska, västerländska ögon. Om jag försöker vrida på det hela… Kanske det fria valet inte alltid är det som gör oss lyckligast. Alla har väl någon gång hamnat i en situation där det är så jobbigt att välja, och att det är ett så viktigt val, väljer man fel så kanske man får lida för det resten av livet! Då kanske det kan vara skönt om någon väljer åt en, någon som kanske har mer erfarenhet av livet och känner en väldigt väl, någon som kan se på det hela med lite mer objektiva ögon. Kanske är det inte alltid vi själva som fattar de bästa besluten om våra liv?

Jag har även svårt att tro att någon, inte ens en japan, skulle lägga hela sitt liv och identitet på något som de avskydde. Förmodligen tycker de om sina jobb och förmodligen är det väldigt viktigt och tillfredsställande att känna att man kan vara en liten, men väsentlig, del av en stor välfungerade helhet, vara ett litet kugghjul som bidrar till att hela landets ekonomi blomstrar.

Något som däremot är väldigt problematiskt med detta är familjelivet. Jag har fått berättat för mig att många japanska hemmafruar är väldigt olyckliga i sina äktenskap för att deras makar bara jobbar hela tiden. Det är förmodligen en av anledningarna till att Japans befolkning håller på att minska ganska drastiskt. Japanska män har inte längre tid för kärlek. Det stora kollektivet går före den lilla kollektiva familjen och de ännu mindre individualistiska känslorna. Även om jag försöker vrida på mitt västerländska tänkande och se på detta ur en annan synvinkel så kan jag inte låta bli att tycka att det är sorgligt. Jag tror alla människor, oavsett deras kultur, är i behov av kärlek och nära relationer. Att bli tillfredsställd genom sitt jobb kan aldrig ersätta det.

Skogen Aokigahara, som ligger i närheten av berget Fuji-san, illustrerar denna problematik på ett mycket belysande sätt. En känd deckar-författare i Japan, Matsumoto Seicho, skrev om en hjärtekrossad advokat och hans fru och hur de tog livet av sig i denna skog, ända sedan dess har skogen varit populär för detta ändamål. Varje år gör man en genomsökning av skogen, år 2003 hittades 78 lik. Vid utkanten av skogen sitter det uppe stora skyltar:

”Your parents gave you your life. You cannot throw it away before you have spoken calmly with them, with your siblings and children once more.”

Direktlänk 2 kommentarer

Mitt första tempel

04 april 2009 at 1:55 (Mitt liv i Japan)

Ninna ji är det första templet jag besökt. Tyvärr har jag inga ord att beskriva upplevelsen med. Första halvan av besöket gick jag runt med en konstant klump i halsen. Jag tror det var det absolut vackraste jag någonsin upplevt, allting är utsökt in i minsta detalj. Bara lukten av rökelsen och tatami-mattorna inne i templen och ljudet från fåglarna som kvittrade i alla körsbärsträden fyllde hela kroppen med frid och välbehag.

På facebook har jag lagt upp ett album med fler bilder från templet. Men tyvärr kommer bilderna inte ens i närheten av beskriva upplevelsen.

Länk till facebook-albumet ”Ninna ji”

Jag har även besökt en shintoistisk helgedom. Jag och ett gäng utbytesstudenter var på väg till en kareokebar när vi på vägen passerade shinto-helgedomen. Där firades hanami, tiden för cherry blossoms, med picknick, marknad och upplysta körsbärsträd. Jag och en kompis Jim från New Mexico struntade i kareoken och besökte helgedomen istället. Jag köpte ett äpple som var doppat i en massa hårt, rött socker. Då fick jag även de första bilderna på mig själv i Japan, när Jim fotograferade lite med min kamera. Det var fantastiskt vackert att gå runt där, som under ett tak av vita blommor.

Direktlänk 1 kommentar

Japansk epidemi

03 april 2009 at 12:59 (Mitt liv i Japan)

Japaner har ofta vita masker på sig för att inte smitta andra när de är sjuka, så omtänksamt!

Japaner har ofta vita masker på sig för att inte smitta andra när de är sjuka, så omtänksamt!

I morse när jag vaknade hade en katastrof inträffat. Jag har blivit helt galet förkyld, förmodligen efter kylan och att andas samma luft som 18.000 andra människor. I Japan är de väldigt oroliga för att smitta andra med sjukdomar, inte så konstigt i och med att det har varit en del epidemier här och tbc fortfarande är rätt vanligt. Så nu är frågan: ska jag missa orienteringen och stanna hemma i sängen för att inte smitta andra eller ska jag gå på orienteringen ändå? Missar jag det så kommer det bli riktigt jobbigt, vi ska öppna japanskt bankkonto, välja kurser och sånt. Eller så får jag helt enkelt gå runt som japanerna gör när de är förkylda… se bild ovan.

Direktlänk Kommentera

Första dagen på universitetet

03 april 2009 at 0:20 (Mitt liv i Japan)

Idag har jag försökt luska vidare i mysteriet med Origami-fågeln (se inlägg ”Origami, promenad och nudlar”). Jag frågade en av de japanska studenterna som bor i samma hus om hon hade gjort den. Hon började fnittra hysteriskt men fick till slut fram att det inte var hon, men det var hemligt vem som hade gjort den och hon hade lovat att inte berätta. Hon försade sig att det var en tjej i alla fall. Jag sa att jag gärna ville ge en gåva tillbaka och frågade om jag kunde ge den till henne så hon kunde ge den vidare och det gick hon med. Jag tror att det kan vara tjejen själv som gjorde den, bara att hon inte vågade erkänna det. Vi får se om den hemliga origami-vikaren till slut ger sig tillkänna.

Nu har jag tagit en ordentlig titt på campus-området vid universitetet. Det ligger väldigt vackert med ett berg precis bakom och är fullt av cherry blossoms. Fler bilder ligger på uppe i facebook-albumet ”Ritsumeikan University”. De hade en slags marknad på universitetsområdet idag då alla skolans olika klubbar/föreningar ställde ut information. Jag letade febrilt efter en klubb där jag kan lära mig att sy en kimono, men det närmaste jag kom var några kimono-klädda tjejer som hade en teater-klubb. Däremot hittade jag en klubb som vandrar, paddlar, klättrar och dylikt. Jag har tagit med mig mina vandringskängor så jag och en tysk tjej tänkte försöka gå med i klubben. Tyskan pratar japanska vilket är jättebra, då får hon översätta åt mig.

Kvällen avslutades med middag på en kinesisk restaurang. Där satt jag, några amerikaner och en dansk kring ett runt bord och pratade finanskris och världspolitik hela kvällen. Intressant men lite märkligt.

Direktlänk 1 kommentar

Entrance ceremony hell and sushi heaven

01 april 2009 at 21:19 (Mitt liv i Japan)

Idag har jag varit på mitt universitets ”Entrance Ceremony”. De hade innan sagt att det var jättehäftigt och roligt att få vara med på, så jag hade ju förstås rätt höga förväntningar. Det hela började med en stressig 2-timmars-bussresa till Osaka, med särskilda tider för att gå på toa och köpa mat. Sen kom vi äntligen fram till Osaka dome, en stor arena som påminde lite om Globen. Problemet var bara att de inte hade någon värme där inne och det blåste hela tiden iskallt (trots att stället hade väggar och tak). Jag hade klätt upp mig lite med kjol, vilket jag fick ångra bittert, redan efter första halvtimmen hade jag tappat känseln i fötterna. Och inte nog med det, första halvan av ceremonin, ca 1,5-2 timmar, var helt på japanska (jag förstod inte ett ord) och bestod av främst lärare men också några studenter som höll långa monotona tal. Japaner verkar inte hålla tal på samma sätt som vi, det vill säga med stödord, lära sig en del utantill, improvisera lite och försöka pausa och använda olika tonlägen, utan de läser rätt och slätt ifrån sina papper med samma tonfall, sida efter sida. Det kändes fruktansvärt respektlöst men jag kunde inte låta bli att nicka till lite emellanåt.

Efter detta kom underhållning, som var helt omöjlig att njuta av efter tal-tortyren och kylan. Det började bra med a cappella, break/streetdance, traditionell japansk dans och sång och riktigt häftig musik på flöjt och trummor. Den traditionella dansen och sången var väl lite exotisk men påminde en del om något skumt bidrag från Ukraina i melodifestivalen. Men sen kom det allra värsta: cheerleaders. De hade i alla fall lagt till en liten japansk touch på det hela. En kille kom ibland fram och ställde sig framför tjejerna, viftade med armarna och skrek ramsorna bedövande högt. I bakgrunden trummade någon på en stor japansk trumma. Det går inte att förklara men på något sätt blir det bara helt fel… Plus att jag har väldigt svårt att se cheerleading som något skolan kan vara stolta över och visa upp offentligt. Men det var säkert inte så hemskt som jag uppfattade det, det är bara svårt att vara positiv till något utan känsel i fötterna.

Jag lyckades i alla fall avsluta dagen helt fantastiskt. När vi återvände till Kyoto gick vi och åt sushi ”on a conveyer belt”. En tallrik med två sushi-bitar för 100 yen (ca 8,50 kr). Det var bara att plocka det som såg gott ut från rullbandet. Fantastiskt billigt och fantastiskt gott. Bästa sushin någonsin.

När jag kom tillbaka hem tog jag en varm dusch och kröp ner i det gemensamma badet, det var riktigt skönt och fick mig att äntligen tina upp. Nu har jag även lyckats förstå hur man använder luftvärmepumpen på mitt rum, så i natt kan jag sova gott utan att frysa.

Direktlänk 1 kommentar

Next page »