Entrance ceremony hell and sushi heaven

01 april 2009 at 21:19 (Mitt liv i Japan)

Idag har jag varit på mitt universitets ”Entrance Ceremony”. De hade innan sagt att det var jättehäftigt och roligt att få vara med på, så jag hade ju förstås rätt höga förväntningar. Det hela började med en stressig 2-timmars-bussresa till Osaka, med särskilda tider för att gå på toa och köpa mat. Sen kom vi äntligen fram till Osaka dome, en stor arena som påminde lite om Globen. Problemet var bara att de inte hade någon värme där inne och det blåste hela tiden iskallt (trots att stället hade väggar och tak). Jag hade klätt upp mig lite med kjol, vilket jag fick ångra bittert, redan efter första halvtimmen hade jag tappat känseln i fötterna. Och inte nog med det, första halvan av ceremonin, ca 1,5-2 timmar, var helt på japanska (jag förstod inte ett ord) och bestod av främst lärare men också några studenter som höll långa monotona tal. Japaner verkar inte hålla tal på samma sätt som vi, det vill säga med stödord, lära sig en del utantill, improvisera lite och försöka pausa och använda olika tonlägen, utan de läser rätt och slätt ifrån sina papper med samma tonfall, sida efter sida. Det kändes fruktansvärt respektlöst men jag kunde inte låta bli att nicka till lite emellanåt.

Efter detta kom underhållning, som var helt omöjlig att njuta av efter tal-tortyren och kylan. Det började bra med a cappella, break/streetdance, traditionell japansk dans och sång och riktigt häftig musik på flöjt och trummor. Den traditionella dansen och sången var väl lite exotisk men påminde en del om något skumt bidrag från Ukraina i melodifestivalen. Men sen kom det allra värsta: cheerleaders. De hade i alla fall lagt till en liten japansk touch på det hela. En kille kom ibland fram och ställde sig framför tjejerna, viftade med armarna och skrek ramsorna bedövande högt. I bakgrunden trummade någon på en stor japansk trumma. Det går inte att förklara men på något sätt blir det bara helt fel… Plus att jag har väldigt svårt att se cheerleading som något skolan kan vara stolta över och visa upp offentligt. Men det var säkert inte så hemskt som jag uppfattade det, det är bara svårt att vara positiv till något utan känsel i fötterna.

Jag lyckades i alla fall avsluta dagen helt fantastiskt. När vi återvände till Kyoto gick vi och åt sushi ”on a conveyer belt”. En tallrik med två sushi-bitar för 100 yen (ca 8,50 kr). Det var bara att plocka det som såg gott ut från rullbandet. Fantastiskt billigt och fantastiskt gott. Bästa sushin någonsin.

När jag kom tillbaka hem tog jag en varm dusch och kröp ner i det gemensamma badet, det var riktigt skönt och fick mig att äntligen tina upp. Nu har jag även lyckats förstå hur man använder luftvärmepumpen på mitt rum, så i natt kan jag sova gott utan att frysa.

Annonser

1 kommentar

  1. Eva Borgström said,

    Kul, att hela tiden bli uppdaterad vad som händer dig i Japan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: