Tempel med Steffani

19 april 2009 at 15:32 (Mitt liv i Japan)

Förra helgen tog min vän Steffani med mig för att besöka två tempel, Shinnyo-do och Kodaiji. Steffani pluggar japansk och kinesisk konst och kunde därmed berätta en massa intressant om templen, buddhismen och konsten. I Shinnyo-do upplevde jag min första te-ceremoni. Skymd av lummiga träd låg det ett litet te-hus i trädgården runt templet. När vi kom dit fick vi ett eget litet rum med tatami-mattor och vackra målningar. Kvinnorna som serverade var kimono-klädda och tassade runt med små tysta steg. De rörde sig graciöst och varje gest var en väl intränad del av ceremonin. En kvinna satt tyst utanför rummet skymd av pappersväggarna, jag skymtade bara hennes händer när hon stillsamt tog emot de tomma skålarna. En annan äldre kvinna satt  mest stilla och serverade oss medan en tredje kvinna tillredde teet. Hon gjorde allt som en stilla liten dans genom att placera alla skålar perfekt och hälla upp på ett särskilt sätt. Jag upplevde te-ceremonin som ett skådespel, ett litet konstverk, och kände mig uppmärksammad och uppassad. Pappersväggarna var frånskjutna så vi kunde njuta av den vackra trädgården runt omkring. Vi satt och drack vårt te med en stilla vind smekandes nacken och ett ljuvligt porlande från bäcken utanför och fåglarnas glada kvittrande. Templet var nästan tomt och ingen störde friden. När vi lämnade tehuset stod de serverande kvinnorna uppradade och bugade farväl. Jag blev lätt förvånat när jag insåg att nästan tio kvinnor hade befunnit sig i det lilla te-huset och serverat, jag hade knappt hört eller sett någon av dom.

Det andra templet vi besökte var Kodaiji, vi kom dit när mörkret fallit för att se templets ”light-up”. Under Sakura-säsongen lyser de upp många tempel på kvällarna. Jag har gjort ett facebook-album med fler bilder och beskrivningar av denna light-up:

Länk till facebook-albumet

Templet var helt fullt av människor som tittade på trådgården, de flesta var japaner. Staffani och jag noterade att de allra flesta gick i snabb takt genom den förevisade rutten och inte stannade upp för att njuta av den upplysta trädgården på samma sätt som vi gjorde. Detta förvånade oss eftersom vi emellanåt fann oss själva stå som fastfrusna med öppen mun och bara andaktsfullt stirra på skönheten omkring oss. Varför njöt inte japanerna av denna skönhet på samma sätt som vi gjorde? Varför besökte de denna plats alls om de inte var intresserade? Att besöka light-ups är en tradition i Kyoto som de flesta gör. Vi funderade över att det nog kan vara så med traditioner ibland, det är något som man ska göra varje år men det var länge sedan man blev förundrad över det och ännu längre sedan man funderade på varför man faktiskt gör det.  Jag kan ofta känna det samma med våra svenska traditioner, som t.ex. julen eller Valborgsfirande. Jag och en annan svensk tjej som är här berättade lite om svenska traditioner för några andra utbytesstudenter och kom fram till att de flesta svenska traditioner går ut på att supa… Självklart har vi roligt också men funderar vi någonsin kring varför vi gör som vi gör? Är det kanske det traditioner är till för: att oreflekterat upprepa samma sak om och om igen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: