Magiska aftnar

16 maj 2009 at 0:03 (Mitt liv i Japan)

De senaste veckorna har jag upplevt några av de mest magiska aftnar i mitt liv…

Den första inträffade av en ren slump. Jag och ett par kompisar var på väg hem efter en middag ute. Vi cyklade förbi en helgedom och såg att den var upplyst trots att det var sent på kvällen, vi bestämde oss för att stanna till och titta. När vi närmade oss informationsskylten började jag fundera på vad för ställe det skulle kunna vara och kom att tänka på en trädgård som min lärare pratat om tidigare samma dag, som jag trodde skulle ligga i närheten. Efter vi kämpat en stund med de japanska tecknen kom vi fram till att det mycket riktigt var den trädgård som hon pratat om. Trädgården heter Shinsen en och anlades när Kyoto grundades år 794 e.Kr. och är tillsammans med templet To ji det enda av den ursprungliga staden som finns kvar. Eftersom min lärare talat mycket om trädgården kunde jag ge mina vänner en spontan guidad tur. Ibland kan jag inte låta bli att tro lite på ödet…

Shinsen en var kejsaren Kanmus favoritträdgård (kejsaren som grundade Kyoto). Kyoto grundades på platsen efter Feng shuis regler. Från bergen i öst, väst och norr och från floden i söder strömmar energi från de fyra gudarna – ormen, den vita tigern, fågeln Fenix och den blåa draken. Där de fyra energierna möts lade kejsaren sitt palats och byggde staden runt om. Idag finns det ursprungliga palatset inte längre kvar, istället  ligger där en av Kyotos livligaste korsningar – Senbon-Marutamachi – fortfarande stadens mest energiska plats. När Kyoto grundades fanns det bara två tempel i staden, för att inte religionen skulle få för starkt inflytande, det var det östliga och västliga templet som låg på var sin sida om porten in till staden. De skyddade energierna från gudarna från att lämna staden. Trädgården Shinsen en hade samma funktion. När energin från den blå draken från bergen i väst flöt ner mot Kyoto så passerade den just den trädgården och där stannade draken för att dricka ur dammen, utan vattnet skulle drakens energi bara fortsätta och försvinna iväg från Kyoto.

Inte nog med att vi av en slump cyklade förbi denna intressanta plats, den var även upplyst med massor av lampor eftersom det var just den vackraste tiden på året i trädgården – när alla azaleorna stod i full blom! Runt alla gångar och längst kanten av dammen dingnade buskarna med stora, vackra blommor i alla nyanser av rosa, lila och vitt. Lamporna fick dom att perfekt speglas i den glasklara dammen. Det var varmt och skönt i luften, ett litet vattenfall porlade och månen sken över trädgården. Magiskt…

Den andra magiska aftonen var av ett helt annat slag, men inte desta mindre magisk. Det hela började med en litet kryptisk order. ”Imorgon är du upptagen hela kvällen, klä dig formellt och möt mig vid sex”. Spännande… jag älskar överraskningar. Min vän Jon och jag tog tåget in till centrala Kyoto, jag hade fortfarande inte en aning om vart vi skulle. På stationen smögs en papperslapp ner i min hand: Kyoto Tower Special Invitation. När jag för första gången såg Kyoto Tower hade vi pratat om att det låg en restaurang där uppe, det måste vara fantastiskt mysigt att äta där, och det var just vad vi skulle göra! Först åkte vi upp i utsiktstornet och tittade på utsikten. Det var en riktigt häftig utsikt över hela Kyoto, man kunde se flera upplysta tempel och pagodor sticka upp här och var bland alla moderna höghus, livliga gator och lysande skyltar i alla färger. Det fanns massor helt galet bra kikare där uppe så det gick att se rakt in genom folks fönster, vi kunde se hur de åt middag, gick och lade sig och stod och pratade. Därefter åkte vi ner ett snäpp till restaurangen, det var en riktigt lyxig restaurang och mycket riktigt kunde vi få ett bord vid fönstret. Vi hade en spektakulär utsikt ner över Kyoto Station som är av en vacker intressant design. Maten var suverän och kvällen var mycket trevlig.

Den tredje magiska aftonen var av en mer spirituell natur. Jag och min vän Steffani bestämde oss lite spontant för att besöka ”The full moon festival” som skulle ta plats i ett templet Kurama strax utanför Kyoto. Vi hade inte gjort så mycket efterforskningar innan utan åkte dit på vinst eller förlust. När tåget började närma sig slutstationen blev vi lite oroliga, det var mycket folk på tåget med alla hade mycket kläder på sig och fulla ryggsäckar trots att det var en av de hittills varmaste dagarna. Vi hade läst att festivalen skulle sluta sent men hade inte tänkt så mycket mer på det. Tåget slingrade högre och högre upp och snart var vi mitt uppe bland bergen som omger Kyoto och såg massor vackra vilt växande blåregn genom fönstren. När vi äntligen var framme förstod vi de andra passagerarnas klädval, vi var högt uppe i bergen och det var mycket kyligare än i Kyoto. Vi gick in i en souveniraffär och fick en karta över området. Det visade sig att templet vi skulle till låg halvägs upp för ett berg och att man antingen kunde vandra dit eller ta en bergbana. Vi beslutade oss för att vandra eftersom vi hade gott om tid, det skulle även göra oss lite varmare. Vandringen upp gick längst en slingrig väg och massa trappor kantade med stenlyktor och för varje avsats högre vi kom desto tjusigare var utsikten.

När vi äntligen kommit upp till templet möttes vi av en stor folksamling som alla satt och väntade på gården framför templet som vette ut mot den tjusiga utsikten över bergen. Alla hade köpt varsitt ljus, det gjorde även vi och fick då ett program och en beskrivning av festivalen. Den första delen skulle börja vid sju-tiden och sen skulle festivalen pågå i olika etapper ända fram till morgonkvisten! Vi bestämde oss för att bara se den första delen av festivalen.

Festivalen började med att en procession klev upp i templet som var öppet mot besökarna, det bestod av munkar från olika delar sydöstra Asien, Shintoistiska prästinnor och en del andra vackert klädda kvinnor och män. Sist klev den äldsta och minsta munk jag någonsin skådat. När alla kommit på plats började en ensam flöjt spela och en av munkarna började tända mängder av ljus inne i templet just som skymningen föll. Efter detta följde ritualer där offergåvor lämnades fram och munkarna mässade sutran med vackert stigande och fallande röster. Mitt under ritualens gång hördes en flämtning genom folkmassan och alla vände unisont sina huvuden från templet och mot utsikten över bergen. Fullmånen hade precis stigit över horisonten, den var enorm och alldeles orange lysande klar. Det kändes som en elektricitet skapades i luften och alla runt omkring drogs med i den magiska stämningen.

Efter en stund följde en beskrivning av ritualen, både på japanska och engelska. De beskrev att just vid fullmånen i maj så skulle allas böner bli besannade, därför hölls denna ritual för att vi tillsammans ska be för en bättre värld. Tillsammans kommer våra böner att bli starka och höras. Efter detta började återigen den ensamma flöjten spela och prästinnorna hämtade ljus som de tände från ljusen inne i templet, de bar ljusen ut mot åtta munkar som stod nere på en tom yta i mitten av folkmassan och tände munkarnas ljus, de i sin tur tände ljusen hos människorna som stod närmast i en cirkel runt omkring. Dessa personer vände sig sedan om och tände ljusen hos personen som stod bakom, och så spred sig sakta ljuset genom folkmassan tills alla besökarna hade ett tänt ljus i handen som lyste upp deras ansikten. Efter detta började bönen. De allra flesta bland besökarna kunde bönen som steg och föll mellan extas och tysta viskningar. Alla höll upp sina ljus över huvudet och bad tillsammans för en bättre värld, där alla människor bryr sig om varandra och respekterar varandra.

Trots att jag inte är religiös kände jag att en sådan stark och omtänksam bön som bes tillsammans av så många människor borde bli hörd och besannas av någon. Oftast har jag en mycket pessimistisk syn på mänskligheten och vår framtid, men ibland när jag har fått uppleva människors godhet, genom kärlek, omtänksamhet eller lycka, så känner jag att allt ändå inte är så förtvivlat hopplöst. Det finns så otroligt mycket godhet i vår värld, och trots att vår ondska oftast överskuggar det goda får vi aldrig glömma bort att den trots allt finns där.

Steffani och jag gick saktna ner för berget. Alla lyktor var nu tända längst vägen ner och allt var tyst och fridfullt. Vi tog med oss vårt ljus och nu står det på mitt skrivbord och får mig att minnas människans godhet.

Fler bilder finns i mina facebook-album:

Shinsen en

Kyoto Tower

Full moon festival

Annonser

Direktlänk Kommentera