Japansk kärlek och romantik

19 april 2009 at 13:49 (Japansk kultur)

Den senaste veckan har jag försökt luska lite kring hur det här med kärlek och relationer fungerar i Japan. Den mest intressanta diskussionen hade jag med min vän Steffani som berättade om en konversation hon haft med en ung japansk kille. Hon berättade det här:

”Han frågade mig varför jag inte har någon pojkvän, han tyckte att jag verkligen borde kunna träffa någon när man är utbytesstudent och träffar så mycket nya människor hela tiden. Jag kontrade med att svara att japanska män inte är intresserade av västerländska kvinnor, det är ofta lätt för västerländska killar att träffa en japansk tjej när de kommer hit, men varför är det så svårt för oss tjejer? Han svarade att det handlade om en skam som fortfarande finns kvar hos japanska män. Det är en skam efter andra världskriget, som unga japanska män fortfarande känner, över att de förlorade kriget. Det gör att de känner sig underlägsna och skrämda av västerländska kvinnor. Jag har ingen aning om det han sade stämmer, jag tror att det kan finnas fler bidragande orsaker. Japanska kvinnor får ända sedan födseln lära sig att vara undergivna, lydiga och fogliga. De ska ha liten egen vilja, vara männen tillags, tysta och försiktiga. I jämförelse med de japanska kvinnorna framstår vi västerländska kvinnor som stora, burdusa och dominerande klunsar, varför skulle de bli intresserade av oss när de istället kan få en tassande, kimono-klädd japanska?”

Kyoto är en av de mest romantiska städerna jag någonsin sett, särskilt nu under körsbärsblomningen. Men ändock är det ytterst sällan man ser någon romantik ute i det offentliga. Ingen här håller hand, pussas, kysser varandra eller håller om varandra. Japaner gör inte så. Men om man tittar lite närmare kan man få några skymtar av den japanska romantiken. Ett par hånglade öppet på ett dansgolv i en klubb och en annan utbytesstudent råkade få se en skymt av ett par som kysstes i en mörk gränd. När vi berättade detta för en av de japanska studenterna här blev hon uppriktigt chockade och hävdade bestämt att vi måste ha sett fel.

Jag har mycket svårt att anpassa mig till detta. Som många säkert vet är jag en extremt fysisk person, om jag umgås med någon jag gillar är det konstant handhållning som gäller och mycket hålla om och sitta i knät och gärna en puss då och då. Det är så jag är och jag älskar att vara så, fysisk beröring gör mig lycklig! De första veckorna här var nästan outhärdliga, för första gången på ungefär fyra år var jag helt utan fysisk beröring. Inte ens en kram från någon kompis! I Sverige är jag så van vid att vi hela tiden kramas och håller om varandra, här verkade det vara förbjudet, att ens komma i närheten av någon annans personliga sfär kändes tabu. Då ställs jag inför tre val som är oerhört svåra att välja mellan:

1. Anpassa mig till kulturen och inte vara fysisk och därmed må dåligt och känna mig tom och fattig.

2. Försöka ändra japanerna till att tycka det är accepterat att vara fysisk med varandra.

3. Vara fysisk med andra och strunta i att det inte är accepterat.

Till en början valde jag den första vägen men nu har jag nog börjat luta mer åt alternativ 3. Jag och en annan svensk tjej har infört den svenska hej- och hej då-kramen i vänskapskretsen och jag håller hand och pussas offentligt. Men tro mig, japanerna gillar det generellt inte. Det är nog något mer accepterat eftersom jag är ”gaijin” (utlänning) men man får ändå mycket elaka blickar. Jag har bestämt mig för att inte bry mig, det är inte värt att ge upp den fysisk beröringen för det skulle göra mitt liv alldeles för tomt.

Direktlänk 3 kommentarer

De olyckligaste i världen?

05 april 2009 at 11:51 (Japansk kultur)

Efter att ha pratat med en del japaner och hört mycket berättas om japaners liv funderar jag på om inte japaner måste vara de olyckligaste människorna på jorden. Jag pratade nyss med en av de japanska studenterna som bor här, han berättade att han studerar juridik men att han mycket hellre skulle läsa internationella relationer. Men hans pappa säger att han ska studera juridik, så därför gör han det. Jag frågade:

”What will happen if you do it anyway?”

”No, no,” svarade han bara och skakade på huvudet med en lite sorgsen min.

”Trouble?”

”Yes, yes… trouble.”

Så japaner utbildar sig till det som deras föräldrar säger åt dom att göra, sen kommer dom troligtvis jobba med det under i alla fall större delen av sitt liv…

Det sägs att en av anledningarna till att japanska företag är så framgångsrika är för att de allra flesta japaner jobbar oerhört hårt med massor av övertid, de jobbar i princip hela tiden. Jag har även hört att en av anledningarna till det är så vanligt att japaner tar livet av sig är för att de identifierar sig helt och hållet med sina jobb, det är hela deras liv. När de sedan pensionerar sig, får sparken eller firman går omkull så har de inte längre något att leva för. Detta skulle innebära att de inte jobbar med det som de skulle välja i första hand men ändå är arbetet hela deras identitet. Med den logiken skulle man kunna tro att japaner måste vara de olyckligaste människorna på jorden.

Men… då ser jag på det med mina individualistiska, västerländska ögon. Om jag försöker vrida på det hela… Kanske det fria valet inte alltid är det som gör oss lyckligast. Alla har väl någon gång hamnat i en situation där det är så jobbigt att välja, och att det är ett så viktigt val, väljer man fel så kanske man får lida för det resten av livet! Då kanske det kan vara skönt om någon väljer åt en, någon som kanske har mer erfarenhet av livet och känner en väldigt väl, någon som kan se på det hela med lite mer objektiva ögon. Kanske är det inte alltid vi själva som fattar de bästa besluten om våra liv?

Jag har även svårt att tro att någon, inte ens en japan, skulle lägga hela sitt liv och identitet på något som de avskydde. Förmodligen tycker de om sina jobb och förmodligen är det väldigt viktigt och tillfredsställande att känna att man kan vara en liten, men väsentlig, del av en stor välfungerade helhet, vara ett litet kugghjul som bidrar till att hela landets ekonomi blomstrar.

Något som däremot är väldigt problematiskt med detta är familjelivet. Jag har fått berättat för mig att många japanska hemmafruar är väldigt olyckliga i sina äktenskap för att deras makar bara jobbar hela tiden. Det är förmodligen en av anledningarna till att Japans befolkning håller på att minska ganska drastiskt. Japanska män har inte längre tid för kärlek. Det stora kollektivet går före den lilla kollektiva familjen och de ännu mindre individualistiska känslorna. Även om jag försöker vrida på mitt västerländska tänkande och se på detta ur en annan synvinkel så kan jag inte låta bli att tycka att det är sorgligt. Jag tror alla människor, oavsett deras kultur, är i behov av kärlek och nära relationer. Att bli tillfredsställd genom sitt jobb kan aldrig ersätta det.

Skogen Aokigahara, som ligger i närheten av berget Fuji-san, illustrerar denna problematik på ett mycket belysande sätt. En känd deckar-författare i Japan, Matsumoto Seicho, skrev om en hjärtekrossad advokat och hans fru och hur de tog livet av sig i denna skog, ända sedan dess har skogen varit populär för detta ändamål. Varje år gör man en genomsökning av skogen, år 2003 hittades 78 lik. Vid utkanten av skogen sitter det uppe stora skyltar:

”Your parents gave you your life. You cannot throw it away before you have spoken calmly with them, with your siblings and children once more.”

Direktlänk 2 kommentarer